I en villa i Söråker, Timrå kommun bor familjen Laurin. Mamma Karolina, hennes tre biologiska barn och hennes två placerade barn samt hunden Nelson Mandela. Här står dörren öppen för alla barnens kompisar men även de placerade barnens biologiska föräldrar och syskon.
– Jag gillar att hjälpa andra människor helt enkelt, säger Karolina som det mest naturliga i hela världen. 

Både Karolina och hennes exman har själv erfarenhet av familjehemsvård från deras uppväxt. Känslan av att vilja ställa upp för ett barn men även för de biologiska föräldrarna utan föräldraförmåga tror hon kommer därifrån. Så för Karolina var det självklart att hon skulle tacka ja till att bli familjehem när hon fick frågan från socialtjänsten.

Efter det att Karolina fick förfrågan om att ta emot en bebis som nätverksfamiljehem för 5 år sedan, har hon tagit emot ytterligare en placering. Men den här gången var det Teodor, idag 19 år, som kom till familjen när han var 16 år gammal.

Barnen fann varandra direkt

Under flera år har antalet familjehem som kan och vill ta emot ungdomar i tonåren varit färre än behovet. Varför det ser så ut vet vi inte riktigt. Kanske är det så att det finns en föreställning att det är svårare att ta emot ett äldre barn än ett yngre.

Karolina säger att det var ingen medveten tanke att ta emot en tonåring så när hon fick frågan om att ta emot Teodor så var det viktigt att matchningen skulle vara bra. Egentligen hade hon tänkt att vänta till att barnen blivit lite större innan hon skulle ta emot ytterligare ett barn. Men familjen fick träffa Teodor och Karolina berättar att barnen fann varandra direkt.
– Sedan dess ville han bo hos oss och har känts självklar här hemma.

På frågan om Karolina anser att uppdragen skiljer sig åt, så säger hon;
– Skillnaden är att Teodor var så mycket större när han kom till oss, men annars skiljer det sig inte så mycket åt. Jag tycker att jag älskar de båda lika mycket och behandlar de på samma sätt som mina biologiska barn.

– Jag vet inte om folk tänker att det skule vara enklare med ett mindre barn, men det är inte min erfarenhet, säger hon.

Ett äldre barn är på ett sätt mer självgående och det går att kommunicera med dem på ett annat sätt än med ett yngre barn. När det känts svårt eller om det “låser sig” så har vi ändå kunnat hitta andra vägar för att prata med varandra, genom sms till exempel.

Alla barn bär på trauma

Oavsett ålder bär alla placerade barn och ungdomar på trauma från vad barnet varit med om och att ha brutit upp från sin ursprungsfamilj. Vilket inte alltid kan visa sig direkt på ett litet barn men som finns där.

– I det hänseendet så tänker jag att det är en fördel att ta emot en tonåring, som faktiskt kan uttrycka sig och tala om hur hen mår, vill ha och behöver. Det kan ju inte en 2-åring göra direkt, säger Karolina.

En sak som man slås av när man lyssnar till Karolina berätta om hur hon hanterat de olika placeringarna med allt vad det inneburit i form av utredningar, umgängen, kontakter med socialtjänsten m.m. är att hon har en förmåga att möta människor där de är i stunden.

– Det går inte att stressa fram eller tvinga fram “resultat”. Det är inte det vi är till för. Det gäller att bara finnas där utan att döma eller försöka “lösa” allt. Det gäller att ha tålamod att förstå att vi kan fylla på med det som saknats när det kommer till omsorgen av barnet men att det också kan ta tid, säger Karolina.

Förmågan att möta människor där de är i stunden märks även i hur hon pratar om de biologiska nätverken.

– Vi kanske är olika och har olika värderingar och förutsättningar till föräldraförmåga men det är deras barn och det måste ju vara en enorm sorg att “förlora” sitt barn och det måste vi som familjehem verkligen förstå. Därför är det så viktigt att de känner sig delaktig och att vi aldrig pratar illa om föräldrarna eller så. Sen kanske man behöver sätta gränser och så, men det är ju en helt annan sak.

Även om uppdraget ibland kan kännas tungt så säger Karolina att det ger henne så mycket.

– Att få se den utveckling som skett från när Teodor först flyttade hit till nu är helt fantastisk! Han mår mycket bättre och har vuxit som människa, dessutom att vi har en sån fin relation “trots” att han är tonåring. Att han faktiskt vill ha med mig på möten och så, det känns jättebra! Säger Karolina och ler.

– Det är något fint att kunna hjälpa ett barn eller en tonåring in i vuxenvärlden.